Ett tecken i tiden, del 2

Egentligen är titeln missvisande. Börsbaisse eller dito hausse spelar ingen roll; så länge folk envisas med att klicka ja på frågan "Önskas minneslapp?" och så länge bankerna envisas med att tillhandahålla en så löjeväckande liten behållare att slänga lappen i, kommer drivorna av kvitton runt uttagsautomaterna att fortsätta frodas. Skillnaden mellan hög- och lågkonjunktur ligger i detaljerna. I klackarna-i-taket-tider: kvittona på marken släta som en nypressad skjorta. Orsak: ägaren till kvittot har hastat vidare långt innan minneslappen behagat sega sig ut ur automaten; i högkonjunktur med en bunt sedlar i näven finns inte tid att stå och hänga vid en bankomat. En amatörantropologisk fältstudie vid uttagsautomaten utanför Coop Gröndal, igår mellan 14.26 och 14.38: Kvinna i övre medelåldern, propert klädd med portfölj och cykelhjälm i handen, tänder och hetsröker en Blå Blend som hon besviket fimpar på marken bredvid sin ihopknycklade lapp; Ung man tittar snabbt på sitt kvitto och står sedan kvar i dryga minuten med tom blick varpå att slänger ut sin portionssnus och stoppar in en ny; Annan ung man tror inte på maskinen utan trycker ut ytterligare ett kontoutdrag, röker en cigg för varje papperslapp och låter resterna av sin förstörda jul- och nyårshelg samlas på trottoaren. Sensmoral: God Jul och Gott Nytt År.

Skit i Afrika

"Slumpen är ingen tillfällighet" är en boktitel som bara kan formuleras, och kanske också i viss mån också älskas, av en reklamskribent. Och visst är det inte den forne stjärncopyn Jan Cederqvist som har författat både titel och innehåll. Janne har på äldre dar gått helt bananas på något som kallas för synkronicitet, vilket betyder synbart meningsfulla sammanträffanden som saknar orsaksmässigt samband, vilket betyder att du tänker på din morsa varpå hon hux flux ringer på din telefon. Jag måste erkänna att jag tidigare ställt mig minst sagt tveksam till de teorier som presenterats i boken; jag har helt enkelt lite för svårt att koppla ifrån vänster hjärnhalva. Men nu har jag ändrat mig. För det kan ju inte enbart vara en slump, att när jag för första gången på nära fem veckor i underbart främmande land skänkte en tanke på min hemort, visade befinna mig i ett område som hette Green Point och plötsligt hamnade framför det här schabraket. Så Jan, jag ger dig rätt på poäng. Slumpen är ingen tillfällighet. Den är en stor hög med skräp, som likt en sedesam herre nödgad att urinera i det fria försökt dölja sig bakom ett på tok för litet träd. Nu säger vi hejdå till Sydafrika och ses snart i Gröndal. Förlåt att jag dröjt.

Bloggsemestern installd

Jag reste bort ett tag, for att slippa vadret och skrapet dar hemmavid. Men tji fick jag, det ar lika illa har pa andra sidan jordklotet, atminstone vad skraperiet anbelangar. Nar jag fatt ordning pa the internet kommer en 'Vi som slanger skrap i Saldahna Bay'. Ha talamod. Hej.

På ingens begäran:

Ett tecken i tiden, del 1

I goda tider köper man bostadsrätt på Banérgatan, handlar skjortorna på Götrich och använder den tjocka, blänkande pappersbagen att förvara squashgrejerna i på jobbet. I sämre tider flyttar man till Gröndal, köper sina "skjortor" på La Chemise och sitter vaken till långt in på natten, på knä på hallgolvet i sin andrahandskvart, och undrar vad fan som hände. Sedan reser man sig, tar den där fula kassen och går ner och ut; planlöst, förvirrat. Man vill straffa den, påsen, hånet mot allt det man en gång trodde på - terminerna, optionerna, warranterna, månadsbonusarna, halvårbonusarna, årsbonusarna, magnumflsakorna på Village, taxiresorna, utlandsresorna, konsumtionen, valutaspekulationen, båstadveckan, djurgårdspromenaden, hästtäcket - allt som nu svikit, försvunnit. Man funderar ett tag, sedan går man från tanke till handling och hänger kassen på dragkroken till grannens Volkswagen Caddy. Drömmen: påsen följer med ända upp till Essingeleden och får vad den förtjänar där uppe. Verkligheten: snöret går av när Caddyn svänger ut på Gröndalsvägen varpå kassen får sig en kyss av buss 133 på väg mot Ekensberg och retfullt lägger sig tillrätta utanför entrén där man bor. Ridå.

Skräponomisk teori

En högst ovetenskaplig teori ger vi handen att människors skräpslängardiciplin precis som kjollängderna följer konjunkturens böljande linje. (Därav mitt måttliga skrivande de senaste veckorna.) Dessvärre verkar samma teori också gå att applicera på anslaget till rehållningsbudgeten i stadsdelen Hägersten-Liljeholmen. Fast tvärtom, om man så säger.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Du satt där på fönsterbrädan och tänkte, att om jag inte gör det nu så kommer det aldrig att bli gjort. Men du tvekade, något inom dig höll emot. Vad var det? Doften av varm asfalt? Skränen från fiskmåsarna i Nisseparken? Solkatterna på linoleumgolvet? Jag vet inte, ingen vet. Bara du. Och så kom hösten rusande och svepte med sig beslutet till framtiden. Vintern hade aldrig varit ett alternativ, men till våren satt du där igen. Då ringde telefonen. Tjena hej, det är Max. Spela biljard, ska du med? Klart jag ska. Sankt Eriksplan om en halvtimme. Klick. Du sköt upp det. Igen. Sommaren förvann i ett par blinkingar. Oslo, Hultsfred, Göteborg. Jobba mycket, sova lite. Aldrig få väck tankarna ur huvudet. Inte förrän du vaknade en morgon i oktober och kände att nu, nu räcker det. Skrapa, hink och handskar från Coopen. Riva tidningssidor ur Mitt i Söderort till slutfinishen. Nu skulle två års luftföroreningar bort. Och när så köksfönstret äntligen gick att se genom igen, slog du upp det på vid gavel, slet av dig ena handsken och lät den sakta singla ner mot trottoaren. Sedan tände du en cigarett, tog ett djupt halsbloss, blåste ut röken i den klara morgonluften och viskade tillfredställt, för dig själv, "Hurra".

En vändpunkt?

Sopgubben hade kanske hellre sett kartongen bredvid tunnan än i. Om inte annat för att slippa undslippa sig ett suck och ett stön och, herrejävlar vad irriterande, behöva öppna det där lilla facket på sidan av sopbilen och ta fram sin lilla pinne med gripklo och gripa de där lattemorsamuggarna, grip-grip, barnbananskalen, grip, och tonårstuggummina, gripeligrip, som ligger utspridda runt omkring. För det finns ingen plats att slänga sånt i tunnan längre. Det sitter en ocean av wellpapp i vägen. Och så en trave tidningar på det. Men vet ni vad: jag uppskattar ändå gesten, att trycka ner allt detta i en på tok för liten tunna. Den må vara utförd av någon med, milt uttryckt, tankarna på annat håll - men det är sannerligen ett steg i rätt rikting.

Skön lirare

Sitta utanför Lundbergs och vira pappen av en 75-wattare. Nonchalant snärta iväg emballaget med höger långfinger. Hålla lampan över huvudet, himla med ögonen och papegoja sig: "Jag har en idé, jag har en idé, jag har en idé". Jag har en idé: res på dig, ta med båda kvällstidningarna och lämna koppen till flickorna bakom disken. Sedan går du hem och gör lite nytta istället.

Hedelmät & Marjat

"Hyvää! Esa pekkonen", utbrister Hedelmät, var morgon den andra lik. "Korkupastillera ciitrona, kaharru?", ingen ska anklaga Marjat för att vara reformivrig när det gäller deras morgonrutiner. Hans svar har klingat lika i 31 år och kommer väl fortsätta låta så, dag efter dag, rakt in i evigheten. Eller åtminstone till någon av dem trillar av pinn, vilket dessvärre ser ut att vara nära förestående. De super för mycket, han och Hedelmät. På tok för mycket. Som Gröndals enda heltidare bär de ett tungt ansvar på sina späda (Marjat) respektive fläskiga (Hedelmät) axlar. "I Lilliehollmmen ska suttiotvå jevlar suopa för femton tosen boendde. Här i Grönndal ärr vi tvåå på tjougo tousen", som Hedelmät brukar säga. I Liljeholmen bor och härjar de Ökända och Legendariska: Conny med hunden, Eva Mendiosa, Tanden, Nicke Nyfrusen, Espen, Tiimo. Här, över nio minuters rask promenad till närmaste systembolag - en evighet för nästan alla allvarligt menade alkoholister - finns bara de. Hedelmät & Marjat. Han har vant sig vid namnen nu, använder de obehindrat. Det var Jaris idé, på den tiden han fortfarande kallade sig så. Han letade bussremsor i en papperskorg i Sannadalsparken, vevade upp sopor som en vettvilling. Någon remsa hittade han väl inte, däremot något som han beskrev som "Kikko gilko!", ett under sänt av herren själv. "Våra namn", sa han och fortsatte högtidligt, "Vi ska heta Hedelmät & Marjat."

Mayhem

Till dig som stod där framför återvinningsstationen på Gröndalsvägen och tänkte "Vaffan e re fullt? Glöm att jag går ner till Lusuddsvägen med skiten, jag ställer kassen här istället": Det finns en särskilt plats i Lövstatippens brännkammare för sådana som du.

Att stjäla energi

Bräk gärna högt om ditten och datten trots att ingen bett dig öppna truten, det gör mig ingenting. Och varsågod att lyssna på Slipnot i hörlurar från Clas Ohlson på tunnelbanan i rusningtrafik, jag har hört det förut. Dansa lite yvigare än andra, skratta på både ut- och inandning, prata bebispråk med din femåriga dotter, köp en vattenskoter, ta på dig chaps utan något under och visa dina håriga skinkor - det mesta energitjyveriet rinner av mig som vatten på en gås. Men när jag på hemmaplan tvingas konfronteras med resterna av din flottiga middag och illa dolda måltidsdryck känner jag mig i sann mening bestulen.

Vi som slänger två sopsäckar skräp i Gröndal

Du, mannen i de dryga 60, något över medellängd, golfbränna, guldlänk, tasselloafers, chinos med pressveck, mörkgrön twillskjorta och brun skinnjacka med vidd över bröstet, frun i framsätet, båttrailer utan båt bakom en röd Volvo V70 som jag dessvärre bara fick de två sista siffrorna i registreringsnumret på: Vad fan är grejen?

Recept för jordens återhämtning

Sänk temperaturen på din elektriska golvvärme. Säg åt dina kor att sluta fisa. Sluta prutta själv. Tjyvkoppla Lodbroke och kör på valfritt brofundament till Essingeleden. Igen. Igen. Och igen tills skiten rasar och vi slipper utsläpp och partiklar från de 160.000 fordon som passerar där varje dag. Sluta handla så mycket. Sluta exempelvis att köpa Gainomax. Sluta tro att lite kemikalier med jordgubbsextrakt skulle få dig att bli starkare, att återhämta dig snabbare. Måste du ändå nödvändigtvis köpa Gainomax: sluta slänga förpackningen på marken och stampa på den i vilt raseri för att du inte sprang under 45 på milen. Och herregud för guds skull människa: sluta låta bli att plocka upp skräpet efteråt och lägga i en papperskorg.

Jag tog kokain på dagis

Sedan drog jag till Gröndal och köpte mig en latte.

Välkommen ombord!

Vi hoppas, fel av mig, vi är övertygade om att du kommer att trivas här på Blidösundsbolaget. Många av våra säsongsanställda återkommer faktiskt år efter år, fan vet varför, HAHAHAHAHA, förlåt, HAHAHA. Vi brukar skoja lite om, äsch, glöm det förresten. Vill du ha kaffe? Vatten? Inte, då fortsätter vi. Jo, vad skulle jag säga. Vi har alltså tre fartyg i flottan: S/S Blidösund, vår stolthet och skärgårdens sista riktiga ångfartyg, M/S Sjöbris samt M/S Sjögull. Du älskade ångfartyg, var det så? Mmm, skulle göra vad som helst för att tillbringa sommaren på ett. Nu är ju kontraktet påskrivet och vi är nästan där. Det finns egentligen bara en liten hake som jag ser det. Eller hake och hake, jag ska tala klarspråk: Det finns inga genvägar i rederibranchen. Många tror att det här kneget skulle vara någon slags gräddfil till rockkryssningar i motljus på Kanholmsfjärden, en räkmacka att glida på i Kalle Anka-kostymen. Så är det inte. Här börjar du från botten och först nästa år får du gå på sjön. I sommar kollega, ansvarar du för vår affischering.

400 år senare

Från trendspanare Kay Bond via allsköns prognosmakare, ekonomijornalister och pr-folk till allas vår Stephen Hawking löper en luddig, trasslig, men trots allt röd tråd: de tror sig kunna sia om framtiden. Men tro mig istället: om framtiden vet vi noll och intet. Förutom om år 2408, då vi äntligen får ta farväl av de sista molekylerna från det här oskyldiga lilla slänget.

Min morgonpromenad

Den sket sig, så att säga.

Hobbyfilosofen

Alla dessa dagar som kom och gick, någon sa att det var livet, men jag ba va fan snackar du om. Livet är väl inga dagar som bara rasslar förbi. Livet är en förstärkt frukost i sopsäck. Livet är att äta den med glöd och frenesi, att låta filmjölken rinna i mungiporna, att bita hårt i kartongen och vicka huvudet från sida till sida. Livet, min vän, är att smörja kråset och låta fåglarna festa på resterna. Glöm aldrig det.

Vanheden ringde

Det var något om en stöt mot Beckers fd huvudkontor. En topphemlig plan som innefattade en neurotisk besserwisser i fluga och tweedkostym, en underpresterande folkölsalkis och hanses flamsiga fru, samt ett Frans-Jaeger kassaskåp med originaldokumentet till färgkoden 91000111. Sedan hade han by the way glömt två par marons nere i hamnen också.

Skit in, skit ut

Den här blänkande tingesten innehöll socker, emulgeringsmedel, havregryn, kokos, kakaoglasyr, sojalecitin, E 492, vanillin, E 476, äppelmos, pektin, modifierad stärkelse, citronsyra, äggpulver, vetemjöl, kaffearom, kaliumsorbat, mandel, bakpulver, natriumkarbonat, ammoniumkarbonat, natriumbikarbonat, vitamin A och D, arom, glycerider, palm, raps och salt format till sex små kluttar kallade "Kokostoppar". Jag åt upp allihopa. På en gång. De var jättegoda, men nu mår jag dåligt.

Utan titel

Komposition med PET-flaska, pappmugg och plastlock med lufthål. Konstnär okänd, men baserat på liknande motiv från samma område och tidsepok rör det sig sannolikt om en enkel fiskare från Nybohov. Värde: Affektion och fyra kronor i pant. 

Sån är jag

Tvättar inte händerna efter jag har bajsat, stänger inte av mobilen på bion, prenumererar på Slitz.

Lill-lördag

Har du 49 kronor på fickan och är redo för lite skoj? Gå in på PS och snatta dig en riktigt go, svart, tjock filtpenna. Fortsätt till Coop och köp ett sexpack Odin. Ta pennan och skriv HOPOS på olika saker. HOPOS, HOPOS, HOPOS. Överallt där det känns kul och spännande. Belöna dig själv med en Odin efter varje HOPOS. Känner du pirret? Tänk om någon kommer på dig. HOPOS! Där är min fru. HOPOS HOPOS, måste kila kompis. Burken är fortfarande halvfull om du vill ha.

Skräptourettes

Det är faktiskt inget att skoja om. Jag får som ett tics precis när handen närmar sig papperskorgens mynning. "NEJ!" skriker en röst, jag tror att det är skräpet själv som talar, "Här vill jag inte bo", och så släpper jag det bredvid. 

Castillo de Gredos Blanco, Spanien, 1000 ml, 12798, 50 kr

En överjäst fruktbomb med pyspunka som utan förvarning draperar gommen med en stickig hinna smaksatt av dygnsgammal svett och metall. Doftar unket och sötaktigt, rentav obehagligt. En totalt obegriplig ansamling vätska som, med viss tveksamhet, egentligen bara kan rekommenderas dig som småsprang hela vägen från Ljusstöparbacken till Gröndals Tobak, men ändå inte hann lämna tipset i tid.

Bananas are for monkeys

I skydd av mörkret kastar jag en bruten lårbenshals, en långdragen konvalescens på Ersta sjukhem, ett liggsår som inte ger med sig, en infektion som sprider sig till blod och vitala organ, ett liv som släcks alltför tidigt och en änkeman som tvingas leva på färdiglagad portionsmat och gamla minnen under åren som skulle bli de bästa i deras liv. Jaha. Men innebandyträningen var åtminstone rolig.

Och sedan krascha

Från Kabul till Kalifornien och tillbaka igen. Flyga Drake tar fram den Stora penseln och målar tavlan av ett Afghanistan under fyra årtionden av förfall. Ett tidspann där drakar hinner ersättas av ryska stridsvagnar, blommande jakarandaträd av amerikanska precisionsbomber och himmelska dofter av talibanernas diktatoriska påbud. Det är en djupt mänsklig film om mod, ånger och förlåtelse. Om vänskap som överlever dårskap. Om att förlora allt, men aldrig någonsin ge upp. Efteråt är det som om hela kroppen håller på att brisera av känslor. Ömsom skrattande ömsom gråtande vill man bara ut och bort från den där biosalongen, gräva fram allt var man har i byxfickorna och sedan sakta, närmast andäktigt, låta innehållet spridas för vinden.

Tut, tut!

Här kommer sopbilen.

Tvålen

Blunda och låt i tanken handen vila på en italiensk skinnjacka av bättre kvalitet. Lek lite med fingrarna över den handgarvade ytan; stark, spänstig men ändå len. Precis så känns min hud. Baddad i mjölk och honung under barndomsåren på gräddhyllan i Mälarhöjden. Alltid rakad med hyvel, skum och borste av finaste märke. Ångad, masserad, portömd och balsamerad på bad- och spaavdelningar över hela Europa. Sedan Margrethe gick bort förra våren brukar jag tänka: min hud är det enda jag har kvar. Nu ska du tvagas med olivtvål i Mälarens mjuka vatten.

Sveriges framtid

Blickar som sveper oroligt över omgivningen, en Tupaclåt utan bas ur mobilhögtalare med spräckt membran, inget annat att göra än hänga. Två trumpna tonårspojkar sitter på en bänk utanför GBK:s klubbhus och delar ett paket kakor från Euroshopper. De slänger omslaget på bryggan, reser på sig och går. Dystopi, någon?

Tossan

Vad jag heter spelar ingen roll, inte nu längre. Låt oss nöja oss med att jag fram till idag arbetade som mäklare, Skandiamäklare. Den amerikanska ekonomin har säckat ihop som en sufflé i vakuum, inflationskurvan pekar åt samma håll som råvarupriserna och lågkonjunkturen står för dörren. Det är på riktigt den här gången. Ingen liten fjärtdipp som då, hösten 04, när jag nyexad på första jobbet, i svettig kostym och vild panik, förgäves försökte trissa budgivningar i komplexen längs Södermalmsallén och Fatbursgatan. Om stagflationen är ekonomernas värsta mardröm så är den också min. Siste man tar med sig tossan.

Lördagsgodis, del 3

Sen tog godiset slut :-( vi ba fuck it vi lägger påsen här och drar. CU på afterparty ung08 tonight babes XXX :-)

Lördagsgodis, del 2

Sen ba gick längs bryggan ;=O folk bada hajja bada det måste vara freeezzing. Men vi hahah garva :_) när vi åt kola LOL LOL LOL skrek vi.

Lördagsgodis, del 1

Asså, dan var helt  ;-) Först var vi ba, jag och Ancha asså, vid Ormberget XXX var där och hans töntpolare ::___() vi liksom ba oooohh kom på värsta grejen, hade varit på icat å tjacka godis å Ancha liksom :-) hallå vad bli de om man kastar om _() bokstäverna på det här ????!! jag fatta noll ROLLON? OLLON? hahahaha neeej LOL osså RON då men mest LOL.

Äckli' och sur

Stingslig, förbannad och elak. Jag käkar taggtråd och skiter kätting. Jag smaskar Kexchoklad och slänger papperet. Jag är en vandrande krutdurk i spräcklig gymbyxa och du gör bäst i att hålla dig undan. 

En pizza i Gröndal

Om jag bodde i Gröndal skulle jag ta min Hawaii här på klipporna varje dag. Bara sitta här och njuta av utsikten, den varma ananasen, fritidsbåtarna och solnedgången över Lilla Essingen. När pizzan var slut skulle jag slicka mina fingrar, vika kartongen till lämplig storlek och ta med härifrån. Om jag bodde i Gröndal. Men nu gör jag inte det. Jag är bara på genomresa från Ekensberg. Håll tillgodo med resterna, era stroppar.

Upphittad!

Liten, gullig, gråspräcklig katt (sommarkatt?) med vita tassar omhändertagen på Ormbergsvägen. Återfås i papperskorgen nere vid vattnet.

Istället för återvinning: förvirring

När finölen är slut ställer jag flaskan här, fyra meter från glasigloon. Frågor på det?

Självhatet

Sponken, kröken, spriten. Jag älskar dig. Pirret när du överraskar mig på lunchen, den sugande oron i magen där du inte dyker upp på avtalad tid, dagarna då vi stannar hemma och bara är. Jag gillar änglar också. Men jag gillar inte vår fastighetsskötare, han som är satt att hålla ordning i grovsoprummet; batterier i holken, tidningar, wellpapp och elektronikskrot i därför avsedd behållare, grovsoporna längst in. GLAS, HÅRDPLAST, METALL OCH KARTONG FÅR EJ LÄMNAS HÄR! De här soporna är till dig. Jag hatar mina grannar också, och mig själv. Kanske allra mest mig själv ändå.

Källosorterat

McDonalds miljöengagemang är bara sååå förljuget. Man slänger skräpet i en flott designad återvinningsstation i tron att muggar och Happy Meal-lådor mals ner och blir returpapp, att matrester, sugrör och servetter bränns och blir till fjärrvärme, och att isbitarna smälter, separeras från läskessanserna, renas och blir till Loka. I själva verket hamnar allt en och samma behållare som töms av Ragn-Sells tre gånger om dagen och körs till tippen. Det avslöjade en polare som fick timknäck på donken. Det här är min protest. Den lilla människans hämnd.

Ett rop på hjälp

Om du ska dränka dig själv, betänk följande: det går inte. Så till vida du inte surrar en stor tyngd, en eu-moped, en sten, ett ankare, runt kroppen. När det är gjort måste du fråga dig själv: vill jag verkligen dö? Om svaret tveklöst är ja, lyder följdfrågan: vill jag att någon ska hitta mig? Ett ja här också påbjuder någon form av ledtråd, en antydan var dykarna ska börja leta. Exempelvis din ena sko.

Konsekvensanalys

Den här kartongen är för stor för att gå ner i papperskorgen och för kladdig för att vika. Det får bli trottoaren. Så där ja, mätt och belåten, tillbaka till nätpokern.

Varmrökning

Jag tar mig en cigg på klippan ovanför den där bryggan som någon jävel bestämt sig för att spärra av med grind och taggtråd. Fan vad förbannad jag blir, det får bli en till. Djupa, sugande bloss. En till. Och så en till. Fimparna kastar jag i frustration mot vattnet där jag inte får gå ner och bada längre. Här kommer det tomma paketet också, tjoo. Ta er i skitan, styrelsen i brf Mälarklippan.

Fördöljars

Ah, god var den, issörjan med limesmak. God och läskande så här i värmeböljan. Jag lägger muggen här i klippskrevan med lite mossa på, så att man slipper se den. I alla fall från mitt håll. Nä, nu är det dags för middag, 13 bitars hämt från Svenska sushiköket. Mmm, gott. Hon ringer nog inte idag heller. Luktar jag svett? Kanske borde gå hem och tvätta mig.