Ett tecken i tiden, del 2

Egentligen är titeln missvisande. Börsbaisse eller dito hausse spelar ingen roll; så länge folk envisas med att klicka ja på frågan "Önskas minneslapp?" och så länge bankerna envisas med att tillhandahålla en så löjeväckande liten behållare att slänga lappen i, kommer drivorna av kvitton runt uttagsautomaterna att fortsätta frodas. Skillnaden mellan hög- och lågkonjunktur ligger i detaljerna. I klackarna-i-taket-tider: kvittona på marken släta som en nypressad skjorta. Orsak: ägaren till kvittot har hastat vidare långt innan minneslappen behagat sega sig ut ur automaten; i högkonjunktur med en bunt sedlar i näven finns inte tid att stå och hänga vid en bankomat. En amatörantropologisk fältstudie vid uttagsautomaten utanför Coop Gröndal, igår mellan 14.26 och 14.38: Kvinna i övre medelåldern, propert klädd med portfölj och cykelhjälm i handen, tänder och hetsröker en Blå Blend som hon besviket fimpar på marken bredvid sin ihopknycklade lapp; Ung man tittar snabbt på sitt kvitto och står sedan kvar i dryga minuten med tom blick varpå att slänger ut sin portionssnus och stoppar in en ny; Annan ung man tror inte på maskinen utan trycker ut ytterligare ett kontoutdrag, röker en cigg för varje papperslapp och låter resterna av sin förstörda jul- och nyårshelg samlas på trottoaren. Sensmoral: God Jul och Gott Nytt År.

Skit i Afrika

"Slumpen är ingen tillfällighet" är en boktitel som bara kan formuleras, och kanske också i viss mån också älskas, av en reklamskribent. Och visst är det inte den forne stjärncopyn Jan Cederqvist som har författat både titel och innehåll. Janne har på äldre dar gått helt bananas på något som kallas för synkronicitet, vilket betyder synbart meningsfulla sammanträffanden som saknar orsaksmässigt samband, vilket betyder att du tänker på din morsa varpå hon hux flux ringer på din telefon. Jag måste erkänna att jag tidigare ställt mig minst sagt tveksam till de teorier som presenterats i boken; jag har helt enkelt lite för svårt att koppla ifrån vänster hjärnhalva. Men nu har jag ändrat mig. För det kan ju inte enbart vara en slump, att när jag för första gången på nära fem veckor i underbart främmande land skänkte en tanke på min hemort, visade befinna mig i ett område som hette Green Point och plötsligt hamnade framför det här schabraket. Så Jan, jag ger dig rätt på poäng. Slumpen är ingen tillfällighet. Den är en stor hög med skräp, som likt en sedesam herre nödgad att urinera i det fria försökt dölja sig bakom ett på tok för litet träd. Nu säger vi hejdå till Sydafrika och ses snart i Gröndal. Förlåt att jag dröjt.

Bloggsemestern installd

Jag reste bort ett tag, for att slippa vadret och skrapet dar hemmavid. Men tji fick jag, det ar lika illa har pa andra sidan jordklotet, atminstone vad skraperiet anbelangar. Nar jag fatt ordning pa the internet kommer en 'Vi som slanger skrap i Saldahna Bay'. Ha talamod. Hej.

På ingens begäran:

Ett tecken i tiden, del 1

I goda tider köper man bostadsrätt på Banérgatan, handlar skjortorna på Götrich och använder den tjocka, blänkande pappersbagen att förvara squashgrejerna i på jobbet. I sämre tider flyttar man till Gröndal, köper sina "skjortor" på La Chemise och sitter vaken till långt in på natten, på knä på hallgolvet i sin andrahandskvart, och undrar vad fan som hände. Sedan reser man sig, tar den där fula kassen och går ner och ut; planlöst, förvirrat. Man vill straffa den, påsen, hånet mot allt det man en gång trodde på - terminerna, optionerna, warranterna, månadsbonusarna, halvårbonusarna, årsbonusarna, magnumflsakorna på Village, taxiresorna, utlandsresorna, konsumtionen, valutaspekulationen, båstadveckan, djurgårdspromenaden, hästtäcket - allt som nu svikit, försvunnit. Man funderar ett tag, sedan går man från tanke till handling och hänger kassen på dragkroken till grannens Volkswagen Caddy. Drömmen: påsen följer med ända upp till Essingeleden och får vad den förtjänar där uppe. Verkligheten: snöret går av när Caddyn svänger ut på Gröndalsvägen varpå kassen får sig en kyss av buss 133 på väg mot Ekensberg och retfullt lägger sig tillrätta utanför entrén där man bor. Ridå.

Skräponomisk teori

En högst ovetenskaplig teori ger vi handen att människors skräpslängardiciplin precis som kjollängderna följer konjunkturens böljande linje. (Därav mitt måttliga skrivande de senaste veckorna.) Dessvärre verkar samma teori också gå att applicera på anslaget till rehållningsbudgeten i stadsdelen Hägersten-Liljeholmen. Fast tvärtom, om man så säger.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Du satt där på fönsterbrädan och tänkte, att om jag inte gör det nu så kommer det aldrig att bli gjort. Men du tvekade, något inom dig höll emot. Vad var det? Doften av varm asfalt? Skränen från fiskmåsarna i Nisseparken? Solkatterna på linoleumgolvet? Jag vet inte, ingen vet. Bara du. Och så kom hösten rusande och svepte med sig beslutet till framtiden. Vintern hade aldrig varit ett alternativ, men till våren satt du där igen. Då ringde telefonen. Tjena hej, det är Max. Spela biljard, ska du med? Klart jag ska. Sankt Eriksplan om en halvtimme. Klick. Du sköt upp det. Igen. Sommaren förvann i ett par blinkingar. Oslo, Hultsfred, Göteborg. Jobba mycket, sova lite. Aldrig få väck tankarna ur huvudet. Inte förrän du vaknade en morgon i oktober och kände att nu, nu räcker det. Skrapa, hink och handskar från Coopen. Riva tidningssidor ur Mitt i Söderort till slutfinishen. Nu skulle två års luftföroreningar bort. Och när så köksfönstret äntligen gick att se genom igen, slog du upp det på vid gavel, slet av dig ena handsken och lät den sakta singla ner mot trottoaren. Sedan tände du en cigarett, tog ett djupt halsbloss, blåste ut röken i den klara morgonluften och viskade tillfredställt, för dig själv, "Hurra".