Tre år senare

Jag var en gubbe som hade tröttnat på skiten. Med en naiv förhoppning om att förändra saker och ting startade jag därför en blogg - den här bloggen! Så här tänkte jag: om jag fotar ett skräp och skriver en lite lagom uppdiktad historia, gärna med element av löje kring (den uppdiktade) personen som slängt skräpet, så kommer förr eller senare verklighetens skräpmaja få nys om sina förehavanden och ändra sitt beteende. Gud så naivt, skulle det visa sig. Tre år har gått och Gröndal är lika skitigt som vanligt. Det är dags att börja blogga igen och den här gången ska jag dessutom RSS-pusha skiten till snuten. Har vi lite tur blir det både digital förnedring och 800 spänn i böter. Som Petters f.d. svärfar skulle ha sagt: Häng me´!

@Liljeholmsgallerian

Bra saker med gallerior/köpcentrum:

Dåliga saker med gallerior/köpcentrum:
De drivs ofta av suspekta brittiska holdingbolag vars ockerhyror begränsar utbudet till en enda stor DressmanLushMcDonaldsPocketShopSubway-röra. De dränerar närområdet på småbutiker och lokala entreprenörer. De ökar trafiken av bilar, mobilabonnemangsförsäljare och ungdomar i klunga i för stora dunjackor. De passiviserar, ja rentav fördummar svensken.

Vi kanske ses på lördag. Vi brukar parkera bilen i P-huset och börja shoppingrundan i leksaksaffären.

Mössa upphittad!

Röd, av märket "Warp". Ligger såvitt jag vet fortfarande och skräpar utanför Tempobutiken formely known as ICA Nära a.k.a. "Döden i kundkorgen".

Närå, så att, va hettere

Jo, jag fattar. Det går bra nu. ROT och RUT, checkkredit på banken och klackarna i taket. Ut med det gamla, in med det nya osv. Men snälla människa, kom igen: det där är ju en fullt fungerande vattenklosett du har ställt ut på gatan.

Öppet brev till Maria Wetterstrand, Peter Eriksson m. fl.

Hej! Jag brukar vanligtvis inte skriva öppna brev. Jag tror inte på öppna brev som kommunikationskanal. Jag tror till och med att öppna brev många gånger motverkar sitt syfte. Nu gör jag i alla fall ett försök, och hoppas innerligt att jag har fel. Låt det här inlägget bevisa att det öppna brevet faktiskt fungerar. Kära "Miljö"-partiet, en av era valaffischer hänger fortfarande kvar utanför ungarnas gamla dagis på Lusuddsvägen. Kan ni städa upp efter er, tack.

Aten, Bombay, Kairo?

Närå, Lövholmsvägen 18 duger gott åt mig.

Dagens ungdom, alltså

Har du hört senaste trickset? Man häller kvickt i sig tre flaskor bubbel (vatten eller läsk, ingen alkohol) och toppar med en sockerbomb från Vitamin Water. Därefter vänder man på vitaminvattenflaskan och läser copyn på baksidan. Snabbt, två gånger i följd utan uppehåll för analys eller tankar. Sedan, när man känner skammen komma krypande, ja, eller bubblande då, ända från tårna läser man det sista stycket en gång till.

30 må vara det nya 20, men grönt är definitivt det nya svarta. var vänlig återvinn flaskan.

Sedan ryker alla säkringar. PANG! TJOFF! BANG! STAMPA! STAMPA! Man blir som tokig på allt; Coca Cola Company som har hittat på skiten, butiken som sålde den, en själv som köpte den och sist men inte minst konstellationen (kund/byrå) som tyckte att det var smart att spendera en massa pengar på en skön text på svenska bara för att den engelska originalsnutten var så oerhört witty och träffsäker i målgruppen. Det var den inte. Det är den inte. Sluta vara så dåliga.

Urladdning

Det var inte första gången kärleken hade spelat honom ett spratt. Skillnaden nu var att insatsen var högre. De hade ju faktiskt ett slags liv tillsammans. Gudskelov inga barn eller husdjur och bara hennes familj tätt inpå. Hans familj bodde i Norrköping, "för lång bort", hade hon sagt, trots att de hade bil och Norrköping inte låg längre bort än att man kunde åka över dagen. De hade inte ens behövt stanna om det skulle bli jobbigt. Men det spelade förstås ingen roll längre. Nu var det slut, finito. Var han ledsen? Mer less, egentligen. Less på att förklara, bortförklara och ibland rentav ljuga. Less på att behöva äta med teven eller datorn eller tidningen som enda sällskap. Less på jakten, den kommande och oundvikliga. Var gick man nuförtiden? Golden hits som vanligt kanske, Alladin fanns väl inte kvar längre. De hade byggt så mycket där vid LO-borgen, det började likna ett riktigt torg nu. Lägenheten var tömd och städad. De andra skulle flytta in nästa helg. Klart de var lyckliga, bytet var till deras favör. Eller: bytet var till deras och hennes favör. Hon fick lägenheten i stan, han den i Hammarbyhöjden. Han fick soffan, hon matbordet och sänglinnet. Han skulle ha teven men fick inte dvd-spelaren. Bilen var hennes, hon hade betalat mer för den, men bilbatteriet var hans. Ännu visste hon det inte, men i morgon bitti skulle hon bli varse. Han log. Ibland behövs inte mer än så.

Att skända flaggan

I augusti 2009 förärades Ormberget i Gröndal med Blå Flagg, en internationell miljöutmärkelse till hamnar och badplatser - och en fjäder i hatten till lokalpolitiker, lobbyister och inte minst den stackars administratör som har svettats med det omfattande ansökningsformulär som måste fyllas i för att badet ska passera nålsögat. En badplats med Blå Flagg visar att verksamheten uppfyller ett antal kriterier med avseende på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljö - exempelvis att området gärna får utsmyckas med en hög gamla pizzakartonger, ett dussin urdruckna flaskor sämre pilsner och ett gäng platspåsar.

Vänliga veckan

"It's so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind", sjunger Morrisey, och det är såklart enkelt att häva ur sig av en man vars självbild formats av en omgivning som utan undantag älskad karln, och tillbett honom likt en gud. Men även för oss vanliga dödliga finns en poäng i att inte gå runt och sura i alla lägen. Ta den här pappmuggen till exempel. Den behöver ju inte vara droppad där av en MISSTÄNKT LOBOTOMERAD, MEN DEFINTIVT LÄTT EFTERBLIVEN OCH SJÄLVCENTRERAD IDIOT. Det kan ju faktiskt vara så att det är en mamma som bara har råkat tappa den; en mamma som därefter desperat börjat leta efter skräpet på olika ställen hon och barnen hängt på under dagen, ända tills ungarna brutit ihop av köld och svår hunger och mamman tvingats ta sig hemåt med tårade kinder och en stor svart klump i bröstet av vetskapen att någonstans, någonstans i Gröndal ligger en kaffemugg som inte borde ligga där den gör. Det kan ju faktiskt vara så. Och då förlåter jag dig, precis som Morrisey skulle ha gjort.

Sent ska syntaren vakna

Så som min mor hanterar ekonomi skulle man kunna tro att hon heter Maria Croft eller Gunilla Nyström. Men det gör hon inte. Hon är inte ens ekonomisk skolad. Hon besitter bara, bland mycket annat, en sjuhelvetes förmåga att hålla koll på pengarna. Senare i livet, efter en framgångsrik tid som entreprenör, hamnade hon på välförtjänt grön kvist, men innan dess, under i princip hela min uppväxt, var det till att vända på varenda krona; lappa, laga, låna, ärva, sticka, virka, sy, sylta, spara, dela ut reklam. Det briljanta: livet kändes generöst även om budgeten var tajt. Under drygt 20 år i mina föräldrars trygga famn kan jag bara minnas två gånger av ekonomisk otillräcklighet. Den första är en bagatell: när jag en sen julaftonskväll i mitten av det glada/fula 80-talet ringde upp mina tre bästa kompisar bara för att stämma av att de inte heller hade fått någon Commodore 64 med extern bandspelare och Ghost 'n Goblins-kasetten - vilket de såklart hade. Den andra gången däremot, har satt djupare spår. Syntare/hårdrockare, ni vet (om ni inte vet, tänk typ emo/brat eller eller liknande subkulturellt motsatspar) - jag var syntare. Jag var så otroligt mycket syntare. Men hur mycket jag än bönade och bad, skrev till tomten, önskade mig i födelsedagspresent, pratade, tjatade, gnatade: jag fick aldrig någon av de där syntarna i racken (Howard Jones!) som upptog större delen av nedre våningsplan på leksaksaffären i Gallerian. Leksaksaffären som då hette Stor&Liten. Och som nu heter BR. Tack för det smärtsamma minnet, skitstövel. Och: Varför har du hängt en påsjävel med skräp på en lyktstolpe?

God morgon 2010!

Det här, gott folk, är bilden av vår samtid. latte (sic!) kaffe. Smaka på det. Eller nej, gör inte det förresten. Den här oskyldiga lilla förpackningen innehåller ett koncentrat av all den skit som dagligen väller över oss. Alla dricker latte. Från överbelånade mamman och pappan i nya huset med nya barnet till ensamma mannen med stora hunden och konspirationsteorierna på Lundbergs kondis; från Jimmie Åkesson till Jimmie Åkessons farmor. Det skummas och frustas lite här och var nuförtiden, inte bara på caféerna. Som på bilden till exempel: skit i kaffet liksom, jag bara måste ha min latte NU! Det får bli mjölken här på stående fot. Gonatt Sverige.

Vi kan åtminstone kalla honom Skräpis

Min dator gick sönder, och kameran. Samtidigt. Det här är en gammal arkivbild från Antwerpens stadspark. Yeah right, säger du. Yeah, yeah whatever, säger jag osäkert och rycker på axlarna som om jag inte brydde mig. Men det gör jag faktiskt. Nu är dator och kamera fixade. Nu ska det ska bli bättring. Lovar.

Att knyta ihop säcken

Någon har sagt att 90 procent av allt är skit. Häromdagen när jag funderade på detta återkallade jag plötsligt en känsla som jag inte har upplevt sedan den där augustinatten för väldigt länge sedan då jag låg på en skärgårdsklippa med magen full av pinnbröd och planlöst stirrade upp på stjärnhimlen. Universum är verkligen oändligt. 90 procent av allt är verkligen skit. Vägen till insikt var något så simpelt som en alternativ formulering. Jag är i grunden en ganska positiv person och hade tidigare lite svårt att förlika mig med att 90 % av, säg, min släkt är skit, eller att 9 av 10 kaffesorter smakar Gevalia. Men när jag istället tänkte på siffran 10 så klarande det hela. Jag lyssnar på cirka 10 % av låtarna i min musiksamling, jag umgås med cirka 10 % av människorna jag känner, jag uppskattar 1 av 10 av knäckebrödsvarumärken i mataffären och jag kommer ihåg cirka 10 % av ledarsidan i DN direkt efter att ha läst den. Vad har det här då med bilden att göra? Ingenting, allt. Det fina med 10 %-reglen är att den kan plockas fram och dammas av lite efter behov. Tillämpad här kan väl konstateras att snubben bakom det här kladdet inte skulle kvala in bland Sveriges cirka 1.000.000 människor som inte är...skit.

De tio budorden

1. Plopp. Du ska inte sprätta fimpar från balkongen.
2. Plopp. Du ska inte lämna pizzakartongen på klipporna.
3. Plopp. Du ska inte ha begär till din nästas åsna.
4. Plopp. Du ska inte lämna tomglas i föreningens återvinningsrum. Där slänger man tidningar, wellpapp, elektronik och grovsopor. Och tydligen tomglas också. Men det ska du inte göra. Du fattar inte det, eller hur? Jag förstod nästan det eftersom de där kassarna med Grolsch och "något gott till fisk"-vinet dyker upp efter varje lönehelg. Gå till en sådan där glasigloo istället, tack.

5. Plopp. Du ska inte begå äktenskapsbrott ("ligga runt").

6. Plopp. Du ska aldrig tömma soptunnor vid gungorna i Sannadalsparken. Det är inte okej.

7. Plopp. Du ska hedra din moder och din fader.

8. Plopp. Om du jobbar på kommun med samhällsplanering ska du ägna resten av dagarna fram till pensionen åt att övertala dina kollegor att belysning runt sjön Trekanten och en slinga ute på den där udden vid Vinterviken vore en lämplig investering.

9. Plopp. Du ska inte äga, hyra, låna eller köra vattenskoter. Du ska inte heller ägna vattenskotrar något överdrivet intresse när du stöter på dem till sjöss; inte gapa, vinka eller skrika "tjohoo, vad snabbt det går!!". Vattenskoterförare förstår inte ironi.

10. Plopp. Du ska inga andra bloggar läsa jämte min (med undantag för den här, den här, den här, den här och den här.)

Missriktad välvilja

Visst, vid första anblick ser det jättegulligt ut. Ett barn har plitat ner ett livsbejakande nonsensbudskap på främmande språk, visserligen blandat versaler och gemener hej vilt, men i övrigt stavat korrekt och på det stora hela fått till en läsbar layout, komplett med rosetter i olika glada färger och ett utropstecken som verkligen gör skäl för sitt namn. Ett sådant här papper, inga problem. Men det räckte naturligtvis inte. Pappas nya färgskrivare var helt enkelt för lockande. Och budskapet, guuud vad fint ungar, för bra. Papperet med plattityden mångfaldigades och monterades upp med tejp från PS (Prisa Skräpet), vilket gjorde att "affischerna" tämligen omgående släppte från sitt underlag och singlade ner i rabatter, på gångvägar och i sandlådor. Så barn, konklusionen lyder som följer: jag försöker vara happy, men när jag ser sådant här blir jag lite worried.

Snälla!

Säg att du vann 10 miljoner på en skraplott där och då, eller att du fick ett dödsbud, eller att någon av juniorerna runt bordet satte en banan i halsen och fick köras akut till hospitalet, eller att grannen ringde och berättade att det sipprade rök ur er brevlåda, eller att det landade ett ufo på slänten ner mot Trekanten, eller att ni sprang iväg och sökte skydd för regnet men snart kommer tillbaka för att städa upp, snälla säg det.

Säg inte att ni bara bara åt lite mellis och sedan reste er och gick därifrån.

Yo!

Yoyoyo! Get your shit together, man.

Oordningen återställd

Nu kör vi igen!

Locket på?

Jaha. Tillbaka i Gröndal igen. Spatserandes i godan ro på bryggan, tänkandes på än den ena (vattenskoter = tribal + långa jeansskjorts + tajt linne + en lite finare badtoffla + finnar på ryggen + aggressivitet + en kasse cash) än det andra (vattenskoter 1 möter vattenskoter 2 i full kareta. Vattenskoter 1 girar styrbord, vattenskoter 2 girar...öhvafan, babord). Ganska fint här ändå, i gamla Grönis. Inte så mycket skräp som man hade kunnat vänta sig. Några glasspapper, en engångsgrill (jamen kom med nåt nytt!), ett lattelock som någon nafsat nervöst i. Vad är grejen? Är det vädret? Lågkonjunkturen? Bloggen? Eller, herrejösses, det kan väl inte vara så att folk har tagit åt sig av Stockholms stads helt obegripligt dåliga skräpkampanj. Nåväl, jag borde väl vara nöjd antar jag. Samtidigt känner jag en pirrande oro i kroppen, för inte kan väl det här vara slutet? Inte ska jag väl tvingas lägga locket på nu?