Ponera att svenska folket plötsligt en dag skulle ta sitt obefintliga förnuft till fånga och utbrista: "Coffee table-böckerna! Vi köper dem inte längre!" Den kanske störste förloraren i denna kittlande tankelek heter varken Bonnier, Brûlé eller Hedengrens. Han heter Wikström. Jeppe Wikström. Folkets soffbordsfavorit. Varje månad får Jeppe en royaltycheck på ett par miljoner från försäljningen av hans inte helt fräscha fotoböcker Staden och Havsskärgård. (Summan kan tyckas hög men inkluderar givetvis samtliga editioner, från den engelska till den nordkoreanska.) Tänk då att detta flöde av royaltypengar plötsligt skulle sina. I min fantasi får Jeppe ett nervöst sammanbrott, vilket raskt utnyttjas av en skrupelfri fastighetsmäklare som passar på att köpa Wikströms 60 ha stora hemman på Fårö för en spottstyver. Utblottad och ensam tvingas så Jeppe lämna sitt Gotland. I bagaget finns flaskorna från spritskåpet, två specialutgåvor av Staden och Havsskärgård med omslag i sälskinn, och hans älskade Hasselbladare. Slutstation: en tvåa på Ormberget. Mot alla odds finner nu Jeppe någon slags ro. Han dricker sitt kaffe på Lundbergs. Han lämnar in tipset på det där stället bredvid Lundbergs. Varje lördag tar han tvärbanan till Liljeholmen och går på McDonalds. Han funderar till och med på att köpa sig en liten folkbåt och gå med i GBK. Men han fotar inte längre. Åtminstone hävdar han det själv. Men visst har jag sett honom om kvällarna, när han efter ett par rejäla supar uppe vid köksbordet vinglar ner på bryggorna och fyrar av sin gamla trotjänare lite hipp som happ. Utan forna tiders kliniska fokus, skärpedjup och kompositioner. Men alltid med nya spännande detaljer i motiven.
måndag 12 januari 2009
En fantasi
Ponera att svenska folket plötsligt en dag skulle ta sitt obefintliga förnuft till fånga och utbrista: "Coffee table-böckerna! Vi köper dem inte längre!" Den kanske störste förloraren i denna kittlande tankelek heter varken Bonnier, Brûlé eller Hedengrens. Han heter Wikström. Jeppe Wikström. Folkets soffbordsfavorit. Varje månad får Jeppe en royaltycheck på ett par miljoner från försäljningen av hans inte helt fräscha fotoböcker Staden och Havsskärgård. (Summan kan tyckas hög men inkluderar givetvis samtliga editioner, från den engelska till den nordkoreanska.) Tänk då att detta flöde av royaltypengar plötsligt skulle sina. I min fantasi får Jeppe ett nervöst sammanbrott, vilket raskt utnyttjas av en skrupelfri fastighetsmäklare som passar på att köpa Wikströms 60 ha stora hemman på Fårö för en spottstyver. Utblottad och ensam tvingas så Jeppe lämna sitt Gotland. I bagaget finns flaskorna från spritskåpet, två specialutgåvor av Staden och Havsskärgård med omslag i sälskinn, och hans älskade Hasselbladare. Slutstation: en tvåa på Ormberget. Mot alla odds finner nu Jeppe någon slags ro. Han dricker sitt kaffe på Lundbergs. Han lämnar in tipset på det där stället bredvid Lundbergs. Varje lördag tar han tvärbanan till Liljeholmen och går på McDonalds. Han funderar till och med på att köpa sig en liten folkbåt och gå med i GBK. Men han fotar inte längre. Åtminstone hävdar han det själv. Men visst har jag sett honom om kvällarna, när han efter ett par rejäla supar uppe vid köksbordet vinglar ner på bryggorna och fyrar av sin gamla trotjänare lite hipp som happ. Utan forna tiders kliniska fokus, skärpedjup och kompositioner. Men alltid med nya spännande detaljer i motiven.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En helt otroligt bra idé, så jädra bra utförd också - hälsar den Anonyma som brukar använda åtminstone Staden som dörrstopp om somrarna.
Mest självgott låtsaspatriotiska är väl alla de som packar ner den engelska versionen av Staden för att använda som gåbortpresent under utlandsvistelsen. Vilket var precis vad jag gjorde under mitt Sydafrikabesök. Borde använd den som dörrstopp här hemma istället, bra tips där min gode Anonyma.
Skicka en kommentar