måndag 15 februari 2010

Sent ska syntaren vakna

Så som min mor hanterar ekonomi skulle man kunna tro att hon heter Maria Croft eller Gunilla Nyström. Men det gör hon inte. Hon är inte ens ekonomisk skolad. Hon besitter bara, bland mycket annat, en sjuhelvetes förmåga att hålla koll på pengarna. Senare i livet, efter en framgångsrik tid som entreprenör, hamnade hon på välförtjänt grön kvist, men innan dess, under i princip hela min uppväxt, var det till att vända på varenda krona; lappa, laga, låna, ärva, sticka, virka, sy, sylta, spara, dela ut reklam. Det briljanta: livet kändes generöst även om budgeten var tajt. Under drygt 20 år i mina föräldrars trygga famn kan jag bara minnas två gånger av ekonomisk otillräcklighet. Den första är en bagatell: när jag en sen julaftonskväll i mitten av det glada/fula 80-talet ringde upp mina tre bästa kompisar bara för att stämma av att de inte heller hade fått någon Commodore 64 med extern bandspelare och Ghost 'n Goblins-kasetten - vilket de såklart hade. Den andra gången däremot, har satt djupare spår. Syntare/hårdrockare, ni vet (om ni inte vet, tänk typ emo/brat eller eller liknande subkulturellt motsatspar) - jag var syntare. Jag var så otroligt mycket syntare. Men hur mycket jag än bönade och bad, skrev till tomten, önskade mig i födelsedagspresent, pratade, tjatade, gnatade: jag fick aldrig någon av de där syntarna i racken (Howard Jones!) som upptog större delen av nedre våningsplan på leksaksaffären i Gallerian. Leksaksaffären som då hette Stor&Liten. Och som nu heter BR. Tack för det smärtsamma minnet, skitstövel. Och: Varför har du hängt en påsjävel med skräp på en lyktstolpe?