Bloggsemestern installd

Jag reste bort ett tag, for att slippa vadret och skrapet dar hemmavid. Men tji fick jag, det ar lika illa har pa andra sidan jordklotet, atminstone vad skraperiet anbelangar. Nar jag fatt ordning pa the internet kommer en 'Vi som slanger skrap i Saldahna Bay'. Ha talamod. Hej.

På ingens begäran:

Ett tecken i tiden, del 1

I goda tider köper man bostadsrätt på Banérgatan, handlar skjortorna på Götrich och använder den tjocka, blänkande pappersbagen att förvara squashgrejerna i på jobbet. I sämre tider flyttar man till Gröndal, köper sina "skjortor" på La Chemise och sitter vaken till långt in på natten, på knä på hallgolvet i sin andrahandskvart, och undrar vad fan som hände. Sedan reser man sig, tar den där fula kassen och går ner och ut; planlöst, förvirrat. Man vill straffa den, påsen, hånet mot allt det man en gång trodde på - terminerna, optionerna, warranterna, månadsbonusarna, halvårbonusarna, årsbonusarna, magnumflsakorna på Village, taxiresorna, utlandsresorna, konsumtionen, valutaspekulationen, båstadveckan, djurgårdspromenaden, hästtäcket - allt som nu svikit, försvunnit. Man funderar ett tag, sedan går man från tanke till handling och hänger kassen på dragkroken till grannens Volkswagen Caddy. Drömmen: påsen följer med ända upp till Essingeleden och får vad den förtjänar där uppe. Verkligheten: snöret går av när Caddyn svänger ut på Gröndalsvägen varpå kassen får sig en kyss av buss 133 på väg mot Ekensberg och retfullt lägger sig tillrätta utanför entrén där man bor. Ridå.

Skräponomisk teori

En högst ovetenskaplig teori ger vi handen att människors skräpslängardiciplin precis som kjollängderna följer konjunkturens böljande linje. (Därav mitt måttliga skrivande de senaste veckorna.) Dessvärre verkar samma teori också gå att applicera på anslaget till rehållningsbudgeten i stadsdelen Hägersten-Liljeholmen. Fast tvärtom, om man så säger.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Du satt där på fönsterbrädan och tänkte, att om jag inte gör det nu så kommer det aldrig att bli gjort. Men du tvekade, något inom dig höll emot. Vad var det? Doften av varm asfalt? Skränen från fiskmåsarna i Nisseparken? Solkatterna på linoleumgolvet? Jag vet inte, ingen vet. Bara du. Och så kom hösten rusande och svepte med sig beslutet till framtiden. Vintern hade aldrig varit ett alternativ, men till våren satt du där igen. Då ringde telefonen. Tjena hej, det är Max. Spela biljard, ska du med? Klart jag ska. Sankt Eriksplan om en halvtimme. Klick. Du sköt upp det. Igen. Sommaren förvann i ett par blinkingar. Oslo, Hultsfred, Göteborg. Jobba mycket, sova lite. Aldrig få väck tankarna ur huvudet. Inte förrän du vaknade en morgon i oktober och kände att nu, nu räcker det. Skrapa, hink och handskar från Coopen. Riva tidningssidor ur Mitt i Söderort till slutfinishen. Nu skulle två års luftföroreningar bort. Och när så köksfönstret äntligen gick att se genom igen, slog du upp det på vid gavel, slet av dig ena handsken och lät den sakta singla ner mot trottoaren. Sedan tände du en cigarett, tog ett djupt halsbloss, blåste ut röken i den klara morgonluften och viskade tillfredställt, för dig själv, "Hurra".

En vändpunkt?

Sopgubben hade kanske hellre sett kartongen bredvid tunnan än i. Om inte annat för att slippa undslippa sig ett suck och ett stön och, herrejävlar vad irriterande, behöva öppna det där lilla facket på sidan av sopbilen och ta fram sin lilla pinne med gripklo och gripa de där lattemorsamuggarna, grip-grip, barnbananskalen, grip, och tonårstuggummina, gripeligrip, som ligger utspridda runt omkring. För det finns ingen plats att slänga sånt i tunnan längre. Det sitter en ocean av wellpapp i vägen. Och så en trave tidningar på det. Men vet ni vad: jag uppskattar ändå gesten, att trycka ner allt detta i en på tok för liten tunna. Den må vara utförd av någon med, milt uttryckt, tankarna på annat håll - men det är sannerligen ett steg i rätt rikting.

Skön lirare

Sitta utanför Lundbergs och vira pappen av en 75-wattare. Nonchalant snärta iväg emballaget med höger långfinger. Hålla lampan över huvudet, himla med ögonen och papegoja sig: "Jag har en idé, jag har en idé, jag har en idé". Jag har en idé: res på dig, ta med båda kvällstidningarna och lämna koppen till flickorna bakom disken. Sedan går du hem och gör lite nytta istället.