Att skända flaggan

I augusti 2009 förärades Ormberget i Gröndal med Blå Flagg, en internationell miljöutmärkelse till hamnar och badplatser - och en fjäder i hatten till lokalpolitiker, lobbyister och inte minst den stackars administratör som har svettats med det omfattande ansökningsformulär som måste fyllas i för att badet ska passera nålsögat. En badplats med Blå Flagg visar att verksamheten uppfyller ett antal kriterier med avseende på vattenkvalitet, säkerhet, service och miljö - exempelvis att området gärna får utsmyckas med en hög gamla pizzakartonger, ett dussin urdruckna flaskor sämre pilsner och ett gäng platspåsar.

Vänliga veckan

"It's so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind", sjunger Morrisey, och det är såklart enkelt att häva ur sig av en man vars självbild formats av en omgivning som utan undantag älskad karln, och tillbett honom likt en gud. Men även för oss vanliga dödliga finns en poäng i att inte gå runt och sura i alla lägen. Ta den här pappmuggen till exempel. Den behöver ju inte vara droppad där av en MISSTÄNKT LOBOTOMERAD, MEN DEFINTIVT LÄTT EFTERBLIVEN OCH SJÄLVCENTRERAD IDIOT. Det kan ju faktiskt vara så att det är en mamma som bara har råkat tappa den; en mamma som därefter desperat börjat leta efter skräpet på olika ställen hon och barnen hängt på under dagen, ända tills ungarna brutit ihop av köld och svår hunger och mamman tvingats ta sig hemåt med tårade kinder och en stor svart klump i bröstet av vetskapen att någonstans, någonstans i Gröndal ligger en kaffemugg som inte borde ligga där den gör. Det kan ju faktiskt vara så. Och då förlåter jag dig, precis som Morrisey skulle ha gjort.

Sent ska syntaren vakna

Så som min mor hanterar ekonomi skulle man kunna tro att hon heter Maria Croft eller Gunilla Nyström. Men det gör hon inte. Hon är inte ens ekonomisk skolad. Hon besitter bara, bland mycket annat, en sjuhelvetes förmåga att hålla koll på pengarna. Senare i livet, efter en framgångsrik tid som entreprenör, hamnade hon på välförtjänt grön kvist, men innan dess, under i princip hela min uppväxt, var det till att vända på varenda krona; lappa, laga, låna, ärva, sticka, virka, sy, sylta, spara, dela ut reklam. Det briljanta: livet kändes generöst även om budgeten var tajt. Under drygt 20 år i mina föräldrars trygga famn kan jag bara minnas två gånger av ekonomisk otillräcklighet. Den första är en bagatell: när jag en sen julaftonskväll i mitten av det glada/fula 80-talet ringde upp mina tre bästa kompisar bara för att stämma av att de inte heller hade fått någon Commodore 64 med extern bandspelare och Ghost 'n Goblins-kasetten - vilket de såklart hade. Den andra gången däremot, har satt djupare spår. Syntare/hårdrockare, ni vet (om ni inte vet, tänk typ emo/brat eller eller liknande subkulturellt motsatspar) - jag var syntare. Jag var så otroligt mycket syntare. Men hur mycket jag än bönade och bad, skrev till tomten, önskade mig i födelsedagspresent, pratade, tjatade, gnatade: jag fick aldrig någon av de där syntarna i racken (Howard Jones!) som upptog större delen av nedre våningsplan på leksaksaffären i Gallerian. Leksaksaffären som då hette Stor&Liten. Och som nu heter BR. Tack för det smärtsamma minnet, skitstövel. Och: Varför har du hängt en påsjävel med skräp på en lyktstolpe?

God morgon 2010!

Det här, gott folk, är bilden av vår samtid. latte (sic!) kaffe. Smaka på det. Eller nej, gör inte det förresten. Den här oskyldiga lilla förpackningen innehåller ett koncentrat av all den skit som dagligen väller över oss. Alla dricker latte. Från överbelånade mamman och pappan i nya huset med nya barnet till ensamma mannen med stora hunden och konspirationsteorierna på Lundbergs kondis; från Jimmie Åkesson till Jimmie Åkessons farmor. Det skummas och frustas lite här och var nuförtiden, inte bara på caféerna. Som på bilden till exempel: skit i kaffet liksom, jag bara måste ha min latte NU! Det får bli mjölken här på stående fot. Gonatt Sverige.

Vi kan åtminstone kalla honom Skräpis

Min dator gick sönder, och kameran. Samtidigt. Det här är en gammal arkivbild från Antwerpens stadspark. Yeah right, säger du. Yeah, yeah whatever, säger jag osäkert och rycker på axlarna som om jag inte brydde mig. Men det gör jag faktiskt. Nu är dator och kamera fixade. Nu ska det ska bli bättring. Lovar.

Att knyta ihop säcken

Någon har sagt att 90 procent av allt är skit. Häromdagen när jag funderade på detta återkallade jag plötsligt en känsla som jag inte har upplevt sedan den där augustinatten för väldigt länge sedan då jag låg på en skärgårdsklippa med magen full av pinnbröd och planlöst stirrade upp på stjärnhimlen. Universum är verkligen oändligt. 90 procent av allt är verkligen skit. Vägen till insikt var något så simpelt som en alternativ formulering. Jag är i grunden en ganska positiv person och hade tidigare lite svårt att förlika mig med att 90 % av, säg, min släkt är skit, eller att 9 av 10 kaffesorter smakar Gevalia. Men när jag istället tänkte på siffran 10 så klarande det hela. Jag lyssnar på cirka 10 % av låtarna i min musiksamling, jag umgås med cirka 10 % av människorna jag känner, jag uppskattar 1 av 10 av knäckebrödsvarumärken i mataffären och jag kommer ihåg cirka 10 % av ledarsidan i DN direkt efter att ha läst den. Vad har det här då med bilden att göra? Ingenting, allt. Det fina med 10 %-reglen är att den kan plockas fram och dammas av lite efter behov. Tillämpad här kan väl konstateras att snubben bakom det här kladdet inte skulle kvala in bland Sveriges cirka 1.000.000 människor som inte är...skit.

De tio budorden

1. Plopp. Du ska inte sprätta fimpar från balkongen.
2. Plopp. Du ska inte lämna pizzakartongen på klipporna.
3. Plopp. Du ska inte ha begär till din nästas åsna.
4. Plopp. Du ska inte lämna tomglas i föreningens återvinningsrum. Där slänger man tidningar, wellpapp, elektronik och grovsopor. Och tydligen tomglas också. Men det ska du inte göra. Du fattar inte det, eller hur? Jag förstod nästan det eftersom de där kassarna med Grolsch och "något gott till fisk"-vinet dyker upp efter varje lönehelg. Gå till en sådan där glasigloo istället, tack.

5. Plopp. Du ska inte begå äktenskapsbrott ("ligga runt").

6. Plopp. Du ska aldrig tömma soptunnor vid gungorna i Sannadalsparken. Det är inte okej.

7. Plopp. Du ska hedra din moder och din fader.

8. Plopp. Om du jobbar på kommun med samhällsplanering ska du ägna resten av dagarna fram till pensionen åt att övertala dina kollegor att belysning runt sjön Trekanten och en slinga ute på den där udden vid Vinterviken vore en lämplig investering.

9. Plopp. Du ska inte äga, hyra, låna eller köra vattenskoter. Du ska inte heller ägna vattenskotrar något överdrivet intresse när du stöter på dem till sjöss; inte gapa, vinka eller skrika "tjohoo, vad snabbt det går!!". Vattenskoterförare förstår inte ironi.

10. Plopp. Du ska inga andra bloggar läsa jämte min (med undantag för den här, den här, den här, den här och den här.)