Skräponomisk teori

En högst ovetenskaplig teori ger vi handen att människors skräpslängardiciplin precis som kjollängderna följer konjunkturens böljande linje. (Därav mitt måttliga skrivande de senaste veckorna.) Dessvärre verkar samma teori också gå att applicera på anslaget till rehållningsbudgeten i stadsdelen Hägersten-Liljeholmen. Fast tvärtom, om man så säger.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Du satt där på fönsterbrädan och tänkte, att om jag inte gör det nu så kommer det aldrig att bli gjort. Men du tvekade, något inom dig höll emot. Vad var det? Doften av varm asfalt? Skränen från fiskmåsarna i Nisseparken? Solkatterna på linoleumgolvet? Jag vet inte, ingen vet. Bara du. Och så kom hösten rusande och svepte med sig beslutet till framtiden. Vintern hade aldrig varit ett alternativ, men till våren satt du där igen. Då ringde telefonen. Tjena hej, det är Max. Spela biljard, ska du med? Klart jag ska. Sankt Eriksplan om en halvtimme. Klick. Du sköt upp det. Igen. Sommaren förvann i ett par blinkingar. Oslo, Hultsfred, Göteborg. Jobba mycket, sova lite. Aldrig få väck tankarna ur huvudet. Inte förrän du vaknade en morgon i oktober och kände att nu, nu räcker det. Skrapa, hink och handskar från Coopen. Riva tidningssidor ur Mitt i Söderort till slutfinishen. Nu skulle två års luftföroreningar bort. Och när så köksfönstret äntligen gick att se genom igen, slog du upp det på vid gavel, slet av dig ena handsken och lät den sakta singla ner mot trottoaren. Sedan tände du en cigarett, tog ett djupt halsbloss, blåste ut röken i den klara morgonluften och viskade tillfredställt, för dig själv, "Hurra".

En vändpunkt?

Sopgubben hade kanske hellre sett kartongen bredvid tunnan än i. Om inte annat för att slippa undslippa sig ett suck och ett stön och, herrejävlar vad irriterande, behöva öppna det där lilla facket på sidan av sopbilen och ta fram sin lilla pinne med gripklo och gripa de där lattemorsamuggarna, grip-grip, barnbananskalen, grip, och tonårstuggummina, gripeligrip, som ligger utspridda runt omkring. För det finns ingen plats att slänga sånt i tunnan längre. Det sitter en ocean av wellpapp i vägen. Och så en trave tidningar på det. Men vet ni vad: jag uppskattar ändå gesten, att trycka ner allt detta i en på tok för liten tunna. Den må vara utförd av någon med, milt uttryckt, tankarna på annat håll - men det är sannerligen ett steg i rätt rikting.

Skön lirare

Sitta utanför Lundbergs och vira pappen av en 75-wattare. Nonchalant snärta iväg emballaget med höger långfinger. Hålla lampan över huvudet, himla med ögonen och papegoja sig: "Jag har en idé, jag har en idé, jag har en idé". Jag har en idé: res på dig, ta med båda kvällstidningarna och lämna koppen till flickorna bakom disken. Sedan går du hem och gör lite nytta istället.

Hedelmät & Marjat

"Hyvää! Esa pekkonen", utbrister Hedelmät, var morgon den andra lik. "Korkupastillera ciitrona, kaharru?", ingen ska anklaga Marjat för att vara reformivrig när det gäller deras morgonrutiner. Hans svar har klingat lika i 31 år och kommer väl fortsätta låta så, dag efter dag, rakt in i evigheten. Eller åtminstone till någon av dem trillar av pinn, vilket dessvärre ser ut att vara nära förestående. De super för mycket, han och Hedelmät. På tok för mycket. Som Gröndals enda heltidare bär de ett tungt ansvar på sina späda (Marjat) respektive fläskiga (Hedelmät) axlar. "I Lilliehollmmen ska suttiotvå jevlar suopa för femton tosen boendde. Här i Grönndal ärr vi tvåå på tjougo tousen", som Hedelmät brukar säga. I Liljeholmen bor och härjar de Ökända och Legendariska: Conny med hunden, Eva Mendiosa, Tanden, Nicke Nyfrusen, Espen, Tiimo. Här, över nio minuters rask promenad till närmaste systembolag - en evighet för nästan alla allvarligt menade alkoholister - finns bara de. Hedelmät & Marjat. Han har vant sig vid namnen nu, använder de obehindrat. Det var Jaris idé, på den tiden han fortfarande kallade sig så. Han letade bussremsor i en papperskorg i Sannadalsparken, vevade upp sopor som en vettvilling. Någon remsa hittade han väl inte, däremot något som han beskrev som "Kikko gilko!", ett under sänt av herren själv. "Våra namn", sa han och fortsatte högtidligt, "Vi ska heta Hedelmät & Marjat."

Mayhem

Till dig som stod där framför återvinningsstationen på Gröndalsvägen och tänkte "Vaffan e re fullt? Glöm att jag går ner till Lusuddsvägen med skiten, jag ställer kassen här istället": Det finns en särskilt plats i Lövstatippens brännkammare för sådana som du.

Att stjäla energi

Bräk gärna högt om ditten och datten trots att ingen bett dig öppna truten, det gör mig ingenting. Och varsågod att lyssna på Slipnot i hörlurar från Clas Ohlson på tunnelbanan i rusningtrafik, jag har hört det förut. Dansa lite yvigare än andra, skratta på både ut- och inandning, prata bebispråk med din femåriga dotter, köp en vattenskoter, ta på dig chaps utan något under och visa dina håriga skinkor - det mesta energitjyveriet rinner av mig som vatten på en gås. Men när jag på hemmaplan tvingas konfronteras med resterna av din flottiga middag och illa dolda måltidsdryck känner jag mig i sann mening bestulen.