Ett tecken i tiden, del 2

Egentligen är titeln missvisande. Börsbaisse eller dito hausse spelar ingen roll; så länge folk envisas med att klicka ja på frågan "Önskas minneslapp?" och så länge bankerna envisas med att tillhandahålla en så löjeväckande liten behållare att slänga lappen i, kommer drivorna av kvitton runt uttagsautomaterna att fortsätta frodas. Skillnaden mellan hög- och lågkonjunktur ligger i detaljerna. I klackarna-i-taket-tider: kvittona på marken släta som en nypressad skjorta. Orsak: ägaren till kvittot har hastat vidare långt innan minneslappen behagat sega sig ut ur automaten; i högkonjunktur med en bunt sedlar i näven finns inte tid att stå och hänga vid en bankomat. En amatörantropologisk fältstudie vid uttagsautomaten utanför Coop Gröndal, igår mellan 14.26 och 14.38: Kvinna i övre medelåldern, propert klädd med portfölj och cykelhjälm i handen, tänder och hetsröker en Blå Blend som hon besviket fimpar på marken bredvid sin ihopknycklade lapp; Ung man tittar snabbt på sitt kvitto och står sedan kvar i dryga minuten med tom blick varpå att slänger ut sin portionssnus och stoppar in en ny; Annan ung man tror inte på maskinen utan trycker ut ytterligare ett kontoutdrag, röker en cigg för varje papperslapp och låter resterna av sin förstörda jul- och nyårshelg samlas på trottoaren. Sensmoral: God Jul och Gott Nytt År.

Skit i Afrika

"Slumpen är ingen tillfällighet" är en boktitel som bara kan formuleras, och kanske också i viss mån också älskas, av en reklamskribent. Och visst är det inte den forne stjärncopyn Jan Cederqvist som har författat både titel och innehåll. Janne har på äldre dar gått helt bananas på något som kallas för synkronicitet, vilket betyder synbart meningsfulla sammanträffanden som saknar orsaksmässigt samband, vilket betyder att du tänker på din morsa varpå hon hux flux ringer på din telefon. Jag måste erkänna att jag tidigare ställt mig minst sagt tveksam till de teorier som presenterats i boken; jag har helt enkelt lite för svårt att koppla ifrån vänster hjärnhalva. Men nu har jag ändrat mig. För det kan ju inte enbart vara en slump, att när jag för första gången på nära fem veckor i underbart främmande land skänkte en tanke på min hemort, visade befinna mig i ett område som hette Green Point och plötsligt hamnade framför det här schabraket. Så Jan, jag ger dig rätt på poäng. Slumpen är ingen tillfällighet. Den är en stor hög med skräp, som likt en sedesam herre nödgad att urinera i det fria försökt dölja sig bakom ett på tok för litet träd. Nu säger vi hejdå till Sydafrika och ses snart i Gröndal. Förlåt att jag dröjt.